Peru- Bolivia - Argentina - Chile 2013

Man får aldrig tappa sin sug, sin längtan eller sin åtrå. Jag har i snart 30 år sagt att jag ska resa till Sydamerika. Det är faktiskt sant. -Men, människa, varför har du inte bara gjort det då? - Ja, blir mitt enfaldiga svar, du vet; kärleken kom emellan, och ett behov av rötter, och barn, små barn, två stycken, som blev viktigare än viktigast. Och någonstans där förblev sydamerika ett mantra, min povra kunskap i språket en tunn slöja av förståelse. Så vad har då ändrats?

Lite j***r anamma, kanske?

Jag bestämde mig för att det skulle bli av. Jag pratade med min vän som reser till Sydamerika långa perioder i princip varje år, och har så gjort i minst 25 år. Vi pratade på Skype under hennes senaste resa, och någonstans i samtalet sa jag något i stil med, "Men visst kan jag väl få följa med nästa gång du åker?" Och sen började jag spara.

Nu har vi planerat hur, och varför.

Man kan ju resa lite hit och dit bara för att se platser, och första delen av min resa blir nog mycket så. Men jag har en massa frågor till mig själv och till världskollektivet.

- Hur långt är vi beredda att gå för att se vår nästa få njuta samma fördelar som vi själva?
- Hur ska vi korrigera att 6 % av världens befolkning har roffat åt sig 95 % av tillgångarna??????

- Vad är vi beredda att göra för att massivt slå ned orättvisor?

- Ser man överhuvudtaget vad människor går igenom i ett så självfixerat samhälle som vårat?

- Var i kedjan av förbrytelser mot miljö och människoliv finns jag, och hur kan jag kliva ur den?

- När Jesus sa att "om en lem lider så lider alla", har vi förstått vad han menade? 

- (den viktigaste frågan) Hur kan man verkligen göra skillnad?

Jag är kristen. Jag tror på att Gud har en tanke och mening med vår existens, och det har gett mig så mycket trygghet genom livet. Ansvaret för vår jord ligger på oss. Hittills har troende som bestämt sig för att ändra ett missförhållande mer än en gång slagit alla nävar i bordet och sagt att det får vara nog. Det har gällt slavhandeln ( William Wilberforce), slaveriets avskaffande i Nordamerika, medborgarrättsrörelsen, apartheidmotståndet i Sydafrika, fackföreningsrörelsen i Polen (Walesa),kärnvapenmotstånd (Dorothy Day), motståndsrörelsen under 2 världskriget...well, listan blir ganska lång. Men antalet hjältar har tunnats ut på sistone, och då är det dags att enas om att förändra förhållanden för dessa miljoner människor som lever under svält, krig, förtryck och lemlästning. Det är dags att skaffa kunskap.

Sydamerika har många fler stora problem än vad jag kan ge någon rättvisa i denna enkla blogg. Jag menar mig på intet vis ha någon nämnvärd kunskap om de enskilda problemen, men ur min läsning om ämnet så har jag funnit några riktigt allvarliga:

- Skövlingen av regnskogarna, jordens lungor, måste stoppas. Träd fälls för att friställa ytor för palmoljeframställning och sockerrörsodlingar, eller för gruvindustri. Härligt, va? Man ersätter suset från höga vackra träd, surret från miljarder djur och småkryp, mot stendöd gruva och platta, döda materialistgrottor.

- Guldutvinningen i floderna. Detta sker industriellt med stora maskiner som använder kvicksilver för att lösgöra guldet från sedimenten. Kvicksilvret finner sen sin väg ut i havet, och på väg dit förgiftas fisken och de människor som lever av dessa. Detta pågår bland annat i Venezuela, och i Rio Madre på brasilianska sidan.

- Förtrycket av ursprungsbefolkningarna. Just nu pågår förhandlingarna i Interamerikanska domstolen om staten Chiles särbehandling av Mapuchefolket. Där tillämpas terroristlagar liknande de på Guantánamo mot just medlemmar från Mapuches. Arresteringar sker utan särskild bevisföring, vittnen kan vara anonyma och chans till överklagande hos högre instans försvåras. Straffen är också längre och hårdare än om någon annan chilenare gjort sig skyldig till något liknande. Till detta kommer ständiga rajder mot mapuchebyar där även unga och äldre blir attackerade med gummikulor eller arresterade vid försök till motstånd. Tre unga människor har dödats de senaste åren utan att de som avlöste skotten fått stå till svars. Mapuches lever som en andra klassens människor i sitt eget land. 

Framtiden som jag ser den finns i en större respekt för de människor som genom tusentals år ackumelerat en kunskap om naturen och därtill en vördnad för dess överlevnad. Om något ska säljas i dessa länder så är det i så fall kulturmöten och eco-turism, och det är medlemmar i det egna landet som ska tjäna pengarna, inte utlandsägda företag. Unga behöver få en stolthet för sitt land, mat i magen och att själv välja för utbildning och familjebildning. Allt det där som du och jag tar för självklart. Miljöarbete, kvinnors rättigheter, barnkonventionen och fattigdomsbekämpning går som inseparabla komponenter för de länder där orättvisorna är som störst. 

Jag har ingen aning om vad jag ska lära mig om det här. -Come at me, bro!

Resan ser ut som följer:
Lima, Peru, där min vän möter upp mig, vi besöker muséum och liknande för att ta en titt på landets historia. Bor i en lägenhet och hälsar på vänner i området.
Cusco, ev flyg dit, annars buss. Aklimatisering till den tunna luften
Macchu Picchu, Från Agua Calientes tänkte vi vandra upp till topparna med den gamla inkastaden, vandra ned igen mot kvällen och tillbaka nästa dag. Det blir det dyraste och det häftigaste, som jag tror.
Puno, och Titicacasjön, Flytande öarna.
La Paz, Bolivia
ev Cochabamba (Om vi inte flyger från La Paz direkt till;)
Santa Cruz, djungeln
Salta, Argentina
Mendoza
Santiago, Chile, besöka vänner, havet
Temuco?
Angól, besöka vänner
Puerto Montt, besöka släktingar
Santiago Flygplats -> hem

Är du intresserad av fördjupning kan jag rekommendera:
"I Am", dokumentärfilm av Tom Shadyac som söker efter människans sanna identitet som gemenskapare och kärleksvarelse.
"Agenda för en hoppfull värld" av Jim Wallis. Jag är helt salig över budskapet och antecknar för fullt.
Jesu Bergspredikan: Matteusevangeliet kap 5-7
Om inte annat: All musik av U2!

Mångfald

På fjärran ängar växer blommor
Jag aldrig plockat förut
Utanför min tröskel
Blir livet än mer rikt

 Fötter med djupa rötter
Och vingar som sträcker sig långt
Nosar upp långväga diamanter
Och återvänder med full kappsäck

Lyssnar betänksamt på en stilla vind
som smeker min husknut
Och kan inte sluta fundera
På hur många hem den redan passerat

 Från min poesiblogg: www.ancans.blogspot.com

Att resa med barn

Folk reser ju hit och dit hela tiden. Det är fasligt vad de reser, inte minst på solsemestrar, och det har till och med gått mode i vart man reser. Tänk bara på hur många svenskar som far till Thailand till exempel. Det är ju så långt! Och med barnen i släptåg. Hur funkar det egentligen? Om man frågar så får man ett tillrättalagt svar: "Åhh, baaarnen är såå duktiga, och tänk Selma som fick diarré, men hon var sååå duktig. Det är inga problem att resa långt med småbarn."

Jag misstror. Jag tror på fullaste allvar att det finns många misslyckade semestrar där just beslutet att ta med barnen var den avgörande faktorn. Det finns nog en och annan småbarnsförälder som gärna hade tillbringat de där tio dagarna i Khao Lak helt själva, i en romantiskt passionerad Rendez-Vous. Men en sådan sak som en "misslyckad semester" skulle aldrig få några likes på Facebook, så det talar man väl aldrig om, eller hur?

När våra barn var små åkte vi 2 1/2 vecka till USA. Det var jobbigt att åka iväg utan dom, men vi visste ju att de hade det hur bra som helst där hemma i en underbart varm svensk sommar, år 1997. De följde vår resa genom de fax vi skickade hem. Jag ritade små teckningar, och vår flicka var så nöjd när hon såg att vi "var glada i USA". Jag kan villigt erkänna att det största nöjet av den resan, på toppen av allt det härliga vi fick uppleva, var faktiskt att hitta leksaker till barnen. Så egentligen kan man fundera om man ska resa så mycket alls när man har små barn. Den tiden är så kort, så man kan gott investera den i att vara tillsammans med dem, dra ned på konsumtion och bara vara. Det är en konst. Men konstverket är något som barnen själva kommer att hylla när de blir äldre.

Någon har hävdat att resor ingår i barnuppfostran, så genom åren har vi rest lite hit och dit med blandade syften. Barnen har varit med till England och Israel på rena semestertripper, och även några gånger till Teneriffa, men då har de varit lite större och klarat sig bra mer eller mindre själva. Jag skrattade gott när vi stod på en flygplats någonstans i Europa och undrade vart sonen, nio år tog vägen. Då såg jag hur han kom genom hallen med sin plånbok i handen och gick förstrött mot mig. Jag frågade var han varit, och han svarade ungefär som en fotbollsspelare svarar en journalist; "Näääää, jag var bara bort till Forex och växlade lite pengar". På den resan hörde jag honom plötsligt prata flytande engelska, någon han aldrig gjort hemma. "Det behövs ju inte eftersom vi pratar svenska med varandra allihop". Jag lovar, det var flytande. För om det var ett ord han inte visste vad det hette, så pratade han helt enkelt förbi det genom att beskriva vad han menade. Nio år gammal! Två år senare satt han på en sabbatsmåltid i Jerusalem i djup konversation med en dam från San Diego. Hon trodde att han var från ett engelsktalande land, för han var så duktig. Eller också ville hon bara smickra, men han har verkligen lärt sig språket bra. Trygg hemma, trygg borta, brukar vi hävda.

Andra resor har haft syftet att hjälpa till, som exempelvis i Albanien. När min mor drog igång hjälpsändningar till fattiga så var det bara att hänga på. Hon började redan 1996, men då var mina barn för små och kassan för skral så jag följde med första gången 2003 med vår äldsta flicka. Det blev några resor och båda barnen har hängt med, lekt med barnen på barnhemmet och sett de allra fattigaste hemmen. En familj vi besökte bodde med 6 barn i en lutad liten koja med jordgolv. Vår dotter störtade huvudstupa in i mörkret och utbrast: "Kattungar!!!", varpå jag också fick syn på den lilla lurviga högen därinne. Man kunde inte stå upprätt och det fanns ingen el eller vatten. Där hade de bott i tjugo år. Den organisation som vi hade kontakt med ordnade så att de fick ett hus byggt, och när vi åkte dit nästa gång och de hade flyttat in, så bodde grisarna i deras tidigare hem. Enligt mig så är detta de allra viktigaste resorna man kan ge sina barn, förutsatt att de är stora nog att någorlunda sätta det i sitt sammanhang.

När jag deltog i ett kulturutbyte med Tanzania så fick jag ju åka själv, och syftet var att göra en slags jämförelse mellan våra båda kulturer när det gällde fattigdom, hiv/aids och genus. Om detta skrev vi i en särskild blogg som man kan hitta här på sidan. Vi skrev en rapport om våra resultat och fick i uppdrag att använda detta i våra respektive professioner. Jag är lärare så det passsar ju utmärkt.

Nu är barnen stora och håriga så nu ska de väl ut och flyga själva. Hoppas jag. Och inte bara på solsemestrar, för det lär man sig ingenting av. Jag hoppas att de lär känna folk över hela världen, och fortsätter vara världsmedborgare. Jag önskar att de får se sitt liv i ljuset av andras, bortanför skranket av välfärd och egoism, som jag anser att vi lever i alltför mycket. Och jag önskar att de hinner göra det innan de får egna knoddar att sitta hemma i fåtöljen och läsa sagor för. För, handen på hjärtat, det är väl vad småknoddar gillar mest?