Jag misstror. Jag tror på fullaste allvar att det finns många misslyckade semestrar där just beslutet att ta med barnen var den avgörande faktorn. Det finns nog en och annan småbarnsförälder som gärna hade tillbringat de där tio dagarna i Khao Lak helt själva, i en romantiskt passionerad Rendez-Vous. Men en sådan sak som en "misslyckad semester" skulle aldrig få några likes på Facebook, så det talar man väl aldrig om, eller hur?
När våra barn var små åkte vi 2 1/2 vecka till USA. Det var jobbigt att åka iväg utan dom, men vi visste ju att de hade det hur bra som helst där hemma i en underbart varm svensk sommar, år 1997. De följde vår resa genom de fax vi skickade hem. Jag ritade små teckningar, och vår flicka var så nöjd när hon såg att vi "var glada i USA". Jag kan villigt erkänna att det största nöjet av den resan, på toppen av allt det härliga vi fick uppleva, var faktiskt att hitta leksaker till barnen. Så egentligen kan man fundera om man ska resa så mycket alls när man har små barn. Den tiden är så kort, så man kan gott investera den i att vara tillsammans med dem, dra ned på konsumtion och bara vara. Det är en konst. Men konstverket är något som barnen själva kommer att hylla när de blir äldre.
Någon har hävdat att resor ingår i barnuppfostran, så genom åren har vi rest lite hit och dit med blandade syften. Barnen har varit med till England och Israel på rena semestertripper, och även några gånger till Teneriffa, men då har de varit lite större och klarat sig bra mer eller mindre själva. Jag skrattade gott när vi stod på en flygplats någonstans i Europa och undrade vart sonen, nio år tog vägen. Då såg jag hur han kom genom hallen med sin plånbok i handen och gick förstrött mot mig. Jag frågade var han varit, och han svarade ungefär som en fotbollsspelare svarar en journalist; "Näääää, jag var bara bort till Forex och växlade lite pengar". På den resan hörde jag honom plötsligt prata flytande engelska, någon han aldrig gjort hemma. "Det behövs ju inte eftersom vi pratar svenska med varandra allihop". Jag lovar, det var flytande. För om det var ett ord han inte visste vad det hette, så pratade han helt enkelt förbi det genom att beskriva vad han menade. Nio år gammal! Två år senare satt han på en sabbatsmåltid i Jerusalem i djup konversation med en dam från San Diego. Hon trodde att han var från ett engelsktalande land, för han var så duktig. Eller också ville hon bara smickra, men han har verkligen lärt sig språket bra. Trygg hemma, trygg borta, brukar vi hävda.
Andra resor har haft syftet att hjälpa till, som exempelvis i Albanien. När min mor drog igång hjälpsändningar till fattiga så var det bara att hänga på. Hon började redan 1996, men då var mina barn för små och kassan för skral så jag följde med första gången 2003 med vår äldsta flicka. Det blev några resor och båda barnen har hängt med, lekt med barnen på barnhemmet och sett de allra fattigaste hemmen. En familj vi besökte bodde med 6 barn i en lutad liten koja med jordgolv. Vår dotter störtade huvudstupa in i mörkret och utbrast: "Kattungar!!!", varpå jag också fick syn på den lilla lurviga högen därinne. Man kunde inte stå upprätt och det fanns ingen el eller vatten. Där hade de bott i tjugo år. Den organisation som vi hade kontakt med ordnade så att de fick ett hus byggt, och när vi åkte dit nästa gång och de hade flyttat in, så bodde grisarna i deras tidigare hem. Enligt mig så är detta de allra viktigaste resorna man kan ge sina barn, förutsatt att de är stora nog att någorlunda sätta det i sitt sammanhang.
När jag deltog i ett kulturutbyte med Tanzania så fick jag ju åka själv, och syftet var att göra en slags jämförelse mellan våra båda kulturer när det gällde fattigdom, hiv/aids och genus. Om detta skrev vi i en särskild blogg som man kan hitta här på sidan. Vi skrev en rapport om våra resultat och fick i uppdrag att använda detta i våra respektive professioner. Jag är lärare så det passsar ju utmärkt.
Nu är barnen stora och håriga så nu ska de väl ut och flyga själva. Hoppas jag. Och inte bara på solsemestrar, för det lär man sig ingenting av. Jag hoppas att de lär känna folk över hela världen, och fortsätter vara världsmedborgare. Jag önskar att de får se sitt liv i ljuset av andras, bortanför skranket av välfärd och egoism, som jag anser att vi lever i alltför mycket. Och jag önskar att de hinner göra det innan de får egna knoddar att sitta hemma i fåtöljen och läsa sagor för. För, handen på hjärtat, det är väl vad småknoddar gillar mest?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar